Jag har varit hemma ett par dagar och tagit det lugnt nu, gott om sömn, gjort enklare uppgifter på datorn som att rensa i det hemskt djupa träsket av e-post som bara öser in och lite korta samtal på mobilen. Varför har det blivit så då?

Jo, jag har troligtvis lyckats trampa sönder en hel hög med speglar utan att märka det och nu kommer straffet:

1. Jag skulle åka lite skridskor i söndags med mina kära syskon, märker direkt när jag plockar fram skridskorna att dom har rostat eftersom jag glömde ta in dom förra helgen. Resultat: hemskt dåligt fäste, en ofrivillig split med sträckt muskel i ljumsken som resultat.

2. Packar ihop skridskorna och går över till innebandyhallen. Givetvis svårt att springa med den ömmande ljumsken men jag kämpar på. Kenny råkar sparka till fotknölen på min vänsterfot precis när jag sätter ner den. Resultat: en rejäl stukning på samma fot som jag hade sönder senan på i våras.

3. Det börjar kännas tungt nu, men jag sätter mig bredvid planen och lindar fotleden hårt. Foten domnar bort och börjar bli blå, bästa sättet att undvika svullnad har jag fått lära mig. Släpper lindan ett par gånger och låter lite blod komma fram och till slut trycker jag ner den lindade foten i skon och spelar vidare. Resultat: Brorsan skjuter ett hårt skott rakt på pungen och när smärtan har lagt sig får jag ett ännu hårdare skott på hakan.

4. Dagen efter går det trögt att komma ur sängen och jag biter ihop hårt när jag försöker gå snabbt till pendeln. Skriver in på innebandyanmälan att jag kommer till kvällens övningar men är osäker på om jag kan springa. Dyker upp på eftermiddagen och stapplar omkring under uppvärmningen, ljumsken smärtar värst men efter ett tag går det ganska bra att springa. Någon halvtimme in i spelet springer jag och Olle från varsit håll mot bollen, båda är lika säkra på att hinna först. Jag hinner först med ganska god marginal men drar ändå nitlotten eftersom Olle inte hinner ändra riktning. Resultat: Olles axel mot min käke som krasar till obehagligt. Omedelbar smärta i bakhuvudet och ett rött vänsteröga, känner mig yrslig och väljer att avbryta och åka hem.

Har med all rätt varit lite rädd för att gå ute i halkan, men än så länge har inget mer inträffat...

Mitt citodon började ta slut så jag försökte få tag på akuten och fråga hur dom ville hantera det:

1. Förlänga mitt recept så det räcker en vecka till
2. Be mig trappa ner (det var ju otänkbart vid mitt senaste besök)

Som svar fick jag att recept på så starka smärtstillande inte skrivs ut per telefon, jag måste komma dit eller ringa på fredag morgon kl 9 för att få tag på läkaren som ordinerade det från början.

Jag satte klockan på ringning och slog samma nummer som tidigare, denna gång hamnade jag dock hos ett talsvar och till slut blev jag uppringd av en sköterska som helt plötsligt visst kunde skriva ut receptet per telefon.

Jag ville hellre prata med läkaren som det var sagt från början och få höra hennes syn på det hela, men det gick inte att koppla dit utan jag fick ringa växeln på nytt och göra andra val. Stängt för dagen! Under min halvtimmes köande hade dom fått nog och jag fick finna mig i att höra av mig på måndag istället. Nytt samtal till sköterskan för att få mitt citodon så jag klarar mig till måndag.

Foten ser finare ut, vänster kort är en vecka gammalt och höger från idag.

Tog mig till Apoteket på eftermiddagen för att hämta mina citodon, inget recept hade kommit.

Nytt samtal till akuten, vänta på läkare och till slut kom receptet iväg så jag kunde få köpa mina piller.

Förklarade för tanten på apoteket att jag hade blivit tillsagd att ta full dos varje dag oavsett vad som hände, hon tyckte det var väldigt underligt eftersom dom inte hade någon antiinflamatorisk effekt eller liknande och höll med om att jag hade gjort helt rätt som hade låtit bli dom för att snabbt kunna känna när något gör ont. Tyrone mot idioten: 2-0.

Tyvärr stämmer diagnosen för "Peroneusseneluxation" in väldigt väl på mig:

"I enstaka fall föreligger också en partiell longitudinell ruptur av peroneus brevis senan. Denna skada är alltid belägen strax bakom laterala malleolen där senan svänger runt ner mot utsidan av foten. Kännetecknande för dessa patienter är att de inte återhämtar sig på ett normalt sätt efter en fotledsstukning, utan det kvarstår smärta och svullnad bakom den laterala malleoloen."

Rehab på ca 3-4 månader i så fall och eventuell operation, hoppas verkligen att jag har fel och att läkarna har rätt...

Jag ringde till Huddinge sjukhus idag och berättade att det inte har gått framåt, jag ville passa på under helgen eftersom jag kan få skjuts av Jonna och dom tyckte att jag skulle göra ett nytt besök på akuten.

Väl där blev jag idiotförklarad direkt av en sjuksköterska som tyckte att jag fick skylla mig själv som inte hade ätit full dos smärtstillande. "Vid behov" innebär inte att man får välja hur många man stoppar i sig, man ska äta den maximala dosen på 8 piller varje dag i tre veckor. Gör man inte det kommer det självklart inte bli bra. Om jag ändå ville vänta på en läkare skulle det ta massa timmar, det märktes tydligt att han inte ville ha mig där.

Jag blev dessutom informerad om att man fick vara hemma två veckor utan sjukintyg, inte alls en vecka som jag på något oförklarligt sätt hade fått för mig.

Jag trotsade idioten och väntade mina timmar på läkaren och det kändes skönt att någon åtminstone tittade på foten och frågade var det gjorde ont. Hon skickade mig på ytterligare en röntgen för säkerhets skull.

Idiotens lika idiotiska kollega dumpade mig i ett rum med en ledig säng, dock utan möjlighet att palla upp foten så jag fick balansera den på andra benet i väntan på läkaren. Han kände sig tydligen tvingad till att påpeka att han hade hört att jag hade "fuskat" med mitt smärtstillande, jag hade lust att be honom dra åt helvete.

Läkaren bekräftade än en gång att inget var brutet och gav mig ett sjukintyg som tydligen behövdes efter EN vecka, inte två, Tyrone mot idioten: 1-0. Jag frågade vad jag skulle göra om smärtan var kvar efter ännu en vecka, men fick till svar att det ska den inte vara. Men om den mot förmodan är kvar då? Oroa dig inte för det du...

Jag kan sova utan smärtstillande, den ihållande smärtan verkar ha gett med sig.

Det spränger dock fortfarande så fort jag tar ner foten, men jag resonerar som så att det måste vara bättre att känna den smärtan och göra utflykterna från soffan så korta som möjligt än att gå på konstant smärtstillande.

Det smärtstillande hjälper ändå inte mot den smärtan så det känns ganska meningslöst att proppa i sig det i onödan.

Det känns löjligt att behöva vara hemma för att man har trampat snett, men för tillfället tar jag mig ingenstans alls utan skjuts och kan ändå inte göra någon nytta eftersom jag måste hålla foten högt.

Jag har definitivt inte råkat ut för en vanlig stukning...

Jag har stukat mina fötter riktigt illa förut, resultatet har blivit att jag inte kan gå utan att det hugger till på en ganska lång tid och att fotleden blir "sladdrig".

Denna gång har jag blivit sängliggande med foten högt, så fort jag tar ner den för lågt känns det som den ska sprängas, det här är inte bra...

Det smärtstillande hjälper bara mot den konstanta smärtan, men det gör att jag åtminstone kan sova, citodon ska vara starka saker så jag undrar vad som är fel.

Måndagar innebär innebandy med Tobes företag Tyréns där jag och Magnus är ständiga reserver. Denna måndag blev det dock inte alls som vanligt.

Pga snökaoset gick inte tunnelbanan och trots att jag hade bil åkte jag i väldigt god tid innan för att inte komma sent, vilket resulterade i en nästan en timme lång uppvärmning. Tyvärr var det många som inte var ute i så god tid och vi fick slå ihop vårt gäng med gänget från grannbanan för att få till något spel.

Till slut blev vi dock 12 pers och fick dela oss på två banor, jag och Magnus fick spela med dom okända spelarma och det tog inte lång tid innan olyckan var framme.

En kille sprang in i mig, jag tappade balansen och trampade ner foten hårt och alldeles fel. Foten svällde snabbt upp, men jag fick hjälp med både linda och kylspray av mina snälla kompisar och kunde så småningom köra hem och lägga mig i soffan.

Ironiskt nog hade jag en ortopedtid bokad för att kolla upp mina trasiga hälar (jag föll 4-5 meter rakt ner i backen när jag försökte hoppa med snowboarden för tre år sedan). Jag försökte därför vänta ut det och hoppades att dom kunde passa på att kolla min fotled på samma gång.

Tyvärr funkade det inte alls, jag lyckades inte sova på hela natten och vid tvåtiden var jag tvungen att ta taxi in till akuten där dom proppade mig full med morfin och citodon, vilket inte hjälpte alls.
Lite lugnare blev det när röntgen visade att inget var brutet, jag låg ändå kvar ca tre timmar och väntade på att det smärtstillande skulle kicka in.

Läkaren sa att det var en stukning och att jag skulle äta citodon vid behov, jag fick köpa ett par kryckor med dubbar på och till slut gav jag upp väntan och tog taxi hem.

Dom här inläggen skulle ha kommit mycket tidigare, men det har varit så mycket nu både innan och efter påsk.

Hur som helst träffade jag en hel bunt av Liljens kompisar för att spela lite biljard på söder lördagen för snart två veckor sedan. Det blev en annat typ av spel än jag var van vid så alla skulle kunna få spela, men det blev väldigt spännande och riktigt roliga matcher.

Jag är van att köra lag när man är fler än två, men nu körde vi istället någon variant där det gällde att få ner motståndarens klot och på så sätt slå ut den spelaren, sist kvar vann så klart.

Jag var som vanligt helt kass, det är surt att veta precis hur man ska tänka men att vara så dålig på att utföra det hela. En riktig toppenkväll blev det i alla fall trots min mediokra prestation!

I tisdags var det dax för hockeymatch igen. Vi är fyra stycken som har delat på två säsongskort och denna gång var det min och brorsans tur att gå på Djurgården-Södertälje.

Ett par veckor tidigare var jag och Jennie på en av matcherna i mängden. Hovet var bara halvfullt men stämningen var helt underbar, aldrig har jag hört så mycket ljud från så pass få människor!

På grund av det var mina förväntningar stora när det nu var dax för mitt livs första derby, men trots att det var dubbelt så mycket folk som vanligt var det knäpptyst i hallen. Det blev inte bättre av att ställningen efter två perioder var 1-5.

Som tur var vaknade DIF till i sista perioden och skapade ett rejält tryck mot SSK-målet. Uppryckningen till 3-5 ledde till ett rejält spännande slut med utplockad målvakt och gott om bra chanser, tack vare det blev det trots allt en lyckad kväll