Nu var det hemskt länge sedan jag skrev något i bloggen, men ibland händer det att man snubblar över något som är lite för bra för att vara sant.

Någon tipsade om att jag skulle söka på den kände BBC-prataren David Attenborough i kombination med Lyra bird. Rösten känner jag igen sedan många andra riktigt bra naturfilmer, men just den här filmen var bland det mest imponerande jag har sett.

Jag har inte hittat något som helst bevis på att det skulle vara ett aprilskämt eller något annat hopklipp, fågeln finns på riktigt och är känd för just dom bitarna som dom visar i filmen, klicka på bilden och titta själv så får vi se om du blir lika förvånad som mig!

Mitt citodon började ta slut så jag försökte få tag på akuten och fråga hur dom ville hantera det:

1. Förlänga mitt recept så det räcker en vecka till
2. Be mig trappa ner (det var ju otänkbart vid mitt senaste besök)

Som svar fick jag att recept på så starka smärtstillande inte skrivs ut per telefon, jag måste komma dit eller ringa på fredag morgon kl 9 för att få tag på läkaren som ordinerade det från början.

Jag satte klockan på ringning och slog samma nummer som tidigare, denna gång hamnade jag dock hos ett talsvar och till slut blev jag uppringd av en sköterska som helt plötsligt visst kunde skriva ut receptet per telefon.

Jag ville hellre prata med läkaren som det var sagt från början och få höra hennes syn på det hela, men det gick inte att koppla dit utan jag fick ringa växeln på nytt och göra andra val. Stängt för dagen! Under min halvtimmes köande hade dom fått nog och jag fick finna mig i att höra av mig på måndag istället. Nytt samtal till sköterskan för att få mitt citodon så jag klarar mig till måndag.

Foten ser finare ut, vänster kort är en vecka gammalt och höger från idag.

Tog mig till Apoteket på eftermiddagen för att hämta mina citodon, inget recept hade kommit.

Nytt samtal till akuten, vänta på läkare och till slut kom receptet iväg så jag kunde få köpa mina piller.

Förklarade för tanten på apoteket att jag hade blivit tillsagd att ta full dos varje dag oavsett vad som hände, hon tyckte det var väldigt underligt eftersom dom inte hade någon antiinflamatorisk effekt eller liknande och höll med om att jag hade gjort helt rätt som hade låtit bli dom för att snabbt kunna känna när något gör ont. Tyrone mot idioten: 2-0.

Tyvärr stämmer diagnosen för "Peroneusseneluxation" in väldigt väl på mig:

"I enstaka fall föreligger också en partiell longitudinell ruptur av peroneus brevis senan. Denna skada är alltid belägen strax bakom laterala malleolen där senan svänger runt ner mot utsidan av foten. Kännetecknande för dessa patienter är att de inte återhämtar sig på ett normalt sätt efter en fotledsstukning, utan det kvarstår smärta och svullnad bakom den laterala malleoloen."

Rehab på ca 3-4 månader i så fall och eventuell operation, hoppas verkligen att jag har fel och att läkarna har rätt...

Jag ringde till Huddinge sjukhus idag och berättade att det inte har gått framåt, jag ville passa på under helgen eftersom jag kan få skjuts av Jonna och dom tyckte att jag skulle göra ett nytt besök på akuten.

Väl där blev jag idiotförklarad direkt av en sjuksköterska som tyckte att jag fick skylla mig själv som inte hade ätit full dos smärtstillande. "Vid behov" innebär inte att man får välja hur många man stoppar i sig, man ska äta den maximala dosen på 8 piller varje dag i tre veckor. Gör man inte det kommer det självklart inte bli bra. Om jag ändå ville vänta på en läkare skulle det ta massa timmar, det märktes tydligt att han inte ville ha mig där.

Jag blev dessutom informerad om att man fick vara hemma två veckor utan sjukintyg, inte alls en vecka som jag på något oförklarligt sätt hade fått för mig.

Jag trotsade idioten och väntade mina timmar på läkaren och det kändes skönt att någon åtminstone tittade på foten och frågade var det gjorde ont. Hon skickade mig på ytterligare en röntgen för säkerhets skull.

Idiotens lika idiotiska kollega dumpade mig i ett rum med en ledig säng, dock utan möjlighet att palla upp foten så jag fick balansera den på andra benet i väntan på läkaren. Han kände sig tydligen tvingad till att påpeka att han hade hört att jag hade "fuskat" med mitt smärtstillande, jag hade lust att be honom dra åt helvete.

Läkaren bekräftade än en gång att inget var brutet och gav mig ett sjukintyg som tydligen behövdes efter EN vecka, inte två, Tyrone mot idioten: 1-0. Jag frågade vad jag skulle göra om smärtan var kvar efter ännu en vecka, men fick till svar att det ska den inte vara. Men om den mot förmodan är kvar då? Oroa dig inte för det du...

Jag kan sova utan smärtstillande, den ihållande smärtan verkar ha gett med sig.

Det spränger dock fortfarande så fort jag tar ner foten, men jag resonerar som så att det måste vara bättre att känna den smärtan och göra utflykterna från soffan så korta som möjligt än att gå på konstant smärtstillande.

Det smärtstillande hjälper ändå inte mot den smärtan så det känns ganska meningslöst att proppa i sig det i onödan.

Det känns löjligt att behöva vara hemma för att man har trampat snett, men för tillfället tar jag mig ingenstans alls utan skjuts och kan ändå inte göra någon nytta eftersom jag måste hålla foten högt.

Jag har definitivt inte råkat ut för en vanlig stukning...

Jag har stukat mina fötter riktigt illa förut, resultatet har blivit att jag inte kan gå utan att det hugger till på en ganska lång tid och att fotleden blir "sladdrig".

Denna gång har jag blivit sängliggande med foten högt, så fort jag tar ner den för lågt känns det som den ska sprängas, det här är inte bra...

Det smärtstillande hjälper bara mot den konstanta smärtan, men det gör att jag åtminstone kan sova, citodon ska vara starka saker så jag undrar vad som är fel.

Måndagar innebär innebandy med Tobes företag Tyréns där jag och Magnus är ständiga reserver. Denna måndag blev det dock inte alls som vanligt.

Pga snökaoset gick inte tunnelbanan och trots att jag hade bil åkte jag i väldigt god tid innan för att inte komma sent, vilket resulterade i en nästan en timme lång uppvärmning. Tyvärr var det många som inte var ute i så god tid och vi fick slå ihop vårt gäng med gänget från grannbanan för att få till något spel.

Till slut blev vi dock 12 pers och fick dela oss på två banor, jag och Magnus fick spela med dom okända spelarma och det tog inte lång tid innan olyckan var framme.

En kille sprang in i mig, jag tappade balansen och trampade ner foten hårt och alldeles fel. Foten svällde snabbt upp, men jag fick hjälp med både linda och kylspray av mina snälla kompisar och kunde så småningom köra hem och lägga mig i soffan.

Ironiskt nog hade jag en ortopedtid bokad för att kolla upp mina trasiga hälar (jag föll 4-5 meter rakt ner i backen när jag försökte hoppa med snowboarden för tre år sedan). Jag försökte därför vänta ut det och hoppades att dom kunde passa på att kolla min fotled på samma gång.

Tyvärr funkade det inte alls, jag lyckades inte sova på hela natten och vid tvåtiden var jag tvungen att ta taxi in till akuten där dom proppade mig full med morfin och citodon, vilket inte hjälpte alls.
Lite lugnare blev det när röntgen visade att inget var brutet, jag låg ändå kvar ca tre timmar och väntade på att det smärtstillande skulle kicka in.

Läkaren sa att det var en stukning och att jag skulle äta citodon vid behov, jag fick köpa ett par kryckor med dubbar på och till slut gav jag upp väntan och tog taxi hem.

Jag har inte mycket motivation till något just nu, särskilt inte att skriva av mig och orsaken ser ni på bilden ovan. Liljen gjorde slut i tisdags och jag kommer nog aldrig förstå riktigt varför.

Jag har nog aldrig mått så bra som det här året, jag har varit så himla glad över att jag träffade Liljen och det har varit så underbart att ha någon att dela allt med vare sig det har varit bra eller dåliga saker.

Men nu är allt som varit bra över och återstår gör bara att försöka gå vidare, over and out...

De första dagarna uppe i stugan var vädret inte riktigt lämpade för sol och bad så vi passade på att göra lite nyttigheter som att ”sladda” (ungefär som att hyvla) vägen, lägga ihop lite ved, mm. Men på onsdagen kom värmen till slut och det var dags att börja slappa lite!

Men självklart fanns det något kvar att göra, den gamla baracken som mamma och pappa använde som första bostad för massor med år sedan har blivit väldigt gammal och murken och skulle eldas upp.

Problemet var att den stod nära skogen, jag tyckte att vi skulle fälla några träd så elden inte skulle sprida sig när vi eldar upp den i höst, men mamma och brorsan var överens om att den skulle flyttas till vändplanen så då fick det bli så.

Jag blev utsedd till att köra traktorn som skulle lyfta baracken och backade försiktigt ner mot sjön. Jag trodde inte att den skulle orka med, men det var en baggis att lyfta det gamla vraket! Men sedan började helvetet, när jag backade med baracken upplyft från marken fastnade jag på ett betongblock som låg i marken och var tvungen att släppa ner allt och försöka ta mig loss.

Ju mer jag försökte desto närmare myren kom jag (den var lite extra stor och blöt pga det höga vattnet i sjön) och till slut fanns ingen återvändo. Traktorn satt fast som i ett skruvstäd med hjulen helt vridna åt sidan, framdelen hängandes på det eländiga betongblocket och bakdelen djupt ner i myren. Tre av fyra hjul saknade fäste och då hjälper det inte att traktorn är stark och har fyrhjulsdrift.

Att lyfta 8200 kg monster utan hjälp från maskiner är inte lätt, det fick vi verkligen erfara, men efter ca fem timmar hade vi åtminstone fått upp den 10 cm från marken och läget var aningen ljusare. Dessutom hade vi fått det lite torrare under hjulen med hjälp av sand, stenar, stockar, brädor, ett gammalt brunnslock och en gammal madrass, så läget var aningen ljusare. Våra härliga grannar kom och försökte tappert att hjälpa till med två fyrhjulingar med vinsch, men effekten blev ungefär detsamma som om en hamster försöker dra en människa i en pulka uppför en brant backe.

Till slut fick vi hjälp av Rolf och hans grävmaskin och tack vare honom och vårt hårda slit under dagen lyckades vi få upp jätten ur hålet.

Sista semesterveckan spenderade vi uppe i stugan där man som alltid både får vila upp sig och jobba ihjäl sig på samma gång.

Det började lugnt med en tripp till affären Sveg, lite sightseeing i Älvros, bastubad mm.

Ganska snart kom det lite småprojekt som att försöka få igång den gamla grusbilen som har stått och rostat ihop i många år.

Under dagarna vi väntade på att lyckas få fram tillräckligt med kräm för att vrida om startmotorn hann vi åka på en nattlig roddtur upp för den Stora Järvsjökanalen, leta bävrar och hälsa på mormor och ta en promenad ner till dammen.

Mot slutet fick vi en riktigt hemsk dag med vår traktor, men det kommer i nästa inlägg, här skriver jag istället om det positiva! Liljen och jag åkte iväg till en bergstopp och hade en liten picknick bland myggorna. Det är fantastisk utsikt och otroligt vackert där uppe och jag behöver verkligen komma upp till stugan ofta jag kan.

Trots att jag har bott i Stockholm hela mitt liv har jag på något sätt lyckats undvika Pride-veckan. Detta år såg inte ut att bli annorlunda eftersom vi skulle åka upp till stugan samma dag som Pride-paraden, men efter långa diskussioner och lite gnäll så tryckte vi in det i vårt redan fullspäckade schema.

Det var riktigt roligt att titta på alla knäppa utstyrslar, tyvärr missade vi början av paraden så det kändes lite kort. En grinig gubbe stod bakom oss och påpekade att dom var äckliga (undrar varför han då gick dit och tittade?) och en idiot sprang runt med mask för ansiktet och pekade finger åt deltagarna, men annars var det mycket lugnt och städat.

Jag måste säga att Kungliga Tekniska Högskolans Quarneval slår Pride på fingrarna ganska ordentligt dock, dom har fantastisk fantasi och gör sjukt konstiga fordon som dom färdas runt med i sin parad.